Den lilla flickan från förr!
En sommardag när jag var hemma hos min pappa som hade semester, satt jag i min sandlåda under den stora björken och lekte för mig själv. Jag byggde broar och vägar som mina leksaks bilar kunde köra på. Gjorde även små sandkakor som jag kunde sälja till pappa när han kom ut ifrån det stora gula huset med bruna knutar som farmor och farfar bodde i. När jag sitter där i min egna lilla värld och pratar för mig själv och lever mig in i fantasin avbryts jag av att några pratar uppe ifrån trädet. Jag tittade upp och där uppe satt två tjejer. Jag hälsade vänligt som min pappa lärt mig att man skulle göra. Pratade lite grann men sen försvann dem.
En dag senare när jag sitter och kollar på tv kommer pappa in och säger att jag hade besök. Då tänkte jag hur är det möjligt? Jag har ju inga vänner här. Men när jag kom till dörren stod där en flicka som frågade om vi skulle leka. Jag hade ingen aning om vem det var, men när man är liten så spelar det ju ingen roll man leker ju med alla. Men vi började leka och gjorde det några dagar. Jag minns en gång när jag gick upp för den långa, långa gatan. Och var jätte nervös för att gå till fel hus men när jag väll kommer till huset och knackar på så är det den där flickan i trädet som öppnar och hon ropar på sin syster som kom nedspringandes för trappen och sa hej. Vi hoppade och sprang i hennes vatten spridare och hade hur roligt som helst. Man ville aldrig att dagen skulle ta slut. Men som alla dagar så kom kvällen och jag var tvungen att gå hem. Detta hade varit den bästa dagen på hela sommaren.
Dagen efter var det söndag och pappas sista semester dag, vilket betydde att det var dags för mig att åka hem till min mamma igen. Det hade varit en helt otrolig semester med pappa. Jag hade till och med fått en kompis som jag kunde leka med när jag var hos honom. Jag åkte hem till min mamma och var hos henne i två veckor. När jag sen kom hem till min pappa igen glömde jag bort den lilla flickan som bodde längre upp på gatan. Och vi hördes eller såg inte något mer.
Jag undrade många gånger under de år som gick vad som hände med den lilla flickan och vad hon gjorde, vart hon gick i skolan. Men till slut förträngde man tankarna och fortsatte livet. Men en dag bestämde sig min mamma för att flytta ifrån Bäckby till Björksta. Jag började då i Tortuna skolan där var vi tvungna att åka till Hökåsenskolan för att ha språk, slöjd och Idrott. Och en gång när vi var där så var jag tvungen att gå på toa när vi hade slöjd, när jag kom ut i korridoren kom en annan tjej som gick på skolan och vi gick förbi varandra. Jag kände så väl igen henne. Men var det verkligen hon? Tänk om det var hon? Skulle jag säga hej eller framstod jag som en idiot då? Jag avstod ifrån att säga hej och lät tiden gå.
Vi slutade sexan och det innebar att vi på Tortuna skolan skulle börja på Tillberga skolan och högstadiet. Vi skulle blandas in i fyra olika klasser, spännande och läskigt tänkte jag. Men så kom höst dagen då det var dags att börja i sjuan. Vi gick in i vårt hemklassrum. Och där fick alla presentera sig och berätta vad vi tyckte om att göra. När jag satt där och halvtslött lyssnade på allas namn så vaknade jag till när en av tjejerna reste sig och presenterade sig. Det var hon! Det var verkligen hon! Den lilla flickan som jag hade haft så roligt med och sen aldrig visste vart hon tog vägen. Jag måste bli vän med henne var min första tanke. Men min andra tanke var, hon kommer inte komma ihåg mig.
Tiden gick och vi skaffade våra egna kompisar men vi hade också gemensamma vänner. Jag spenderade all min tid åt min vän Rebecca, och hon sin tid till hennes vän Josephine. Men en dag i skolan när vi satt hela gänget och pratade så började jag och den lilla flickan från förr att prata. Och vi började berätta om det som hade hänt när vi var små. Hon hade inte glömt bort mig! Hon kom ihåg allt precis så som jag kom ihåg det. Dagen då hon kom och knackade på min dörr, dagarna då jag bjöd på klubbor. Allt kom vi ihåg. Och efter den dagen så började vi samgå till skolan. Vi möttes vid korsningen efter den lilla vägbulan. Så fortsatte det i tre år. Sen var det dags för oss alla att splittras, det var dags för gymnasiet. Jag började på Rudbeckianska och det gjorde även den lilla flickan från förr. Vi åkte ibland samma bus till skolan och hem. Vår relation växte under den tiden. Men hon ägnade fortfarande sin tid åt sin vän Josephine. Jag kämpade med att försöka orka med skolan. Till slut hoppade jag av och började praktisera på min farmors jobb. Och det var där allt startade. Flickan kunde komma och hälsa på mig på jobbet när hon hade raster. Vi började prata allt mer med tiden. Efter en tid kom hon även över på kvällarna och rökte och pratade om problem och om allt som var mellan himmel och jord.
Men det var inte förrän jag började på byggprogrammet och hon i tvåan som vår relation verkligen stärktes. Vi började umgås varje dag och in på nätterna. Vi hittade på galna grejer som att gå ifrån Tillberga till Orresta(2,5mil) bara för att vi hade tråkigt en kväll. Men vi gjorde det och vi skrattar än idag åt det. Vi skulle aldrig göra om det. Men det är sådana grejer som bara vi kunde göra. Och gör än idag.
Idag den 15 augusti 2009 flyttade den lilla flickan från förr, min änglavän till Skåne för att studera turism. Hon kommer hem den 5 juni 2010 igen. Under dem här tio månaderna som hon kommer vara där nere är hon enormt saknad av mig och säkert flera andra. Flickan har under dessa två åren fått mig att inse vem jag är, fått mig att göra saker jag annars aldrig skulle vågat. Utan hennes stöd och råd och närvaro hade jag inte varit den jag är idag, och jag hade nog aldrig haft det förhållande som jag har idag med min Magnus. Hon förändrade hela mig. Hon är ljuset i mitt liv. Det är hon som får mig att se ljust när allt annat är svart. Hon är min tvilling syster jag aldrig fick. Hon kallar till och med min mamma för mamma. Hon är så grymt underbar och go och alla borde få ha en vän som henne.
Saknade är stor efter dig, och jag älskar dig som om du var min egen syster. Du betyder allt!
